Måste använda min frihet för att stödja deras

,Är tillbaka på svensk mark efter en och en halv vecka i norra Thailand. Min vardag har förändrats. Något annat är inte möjligt. Det går inte att låta världen fortsätta snurra som förut. Inte när man mött desperata föräldrar som gått i timmar för att få vård för sina sjuka barn. Inte efter att sett skräck och förtvivlan hos en syster som nåtts av beskedet att hennes bror fängslats i militärregimens Burma. Inte när man sett hur människor som berövats allt, orkar gå vidare. Orkar och vågar kämpa för ett fritt demokratiskt Burma. Det är klart att jag måste använda mina demokratiska friheter för att stödja deras.

Burmas barn

Några ord från Mae Sot Thailand:
Mängder av svenska turister besöker Thailand. Det är ett fantastiskt land, oerhört vackert och många gästfria människor. Så att Thailand är ett turistparadis är förståeligt. Men jag vill berätta om en annan sida. Nämligen den verklighet som är alltför mångas vardag längs gränsen mellan Thailand och Burma. En halv miljon människor på flykt i sitt eget Burma. Minst 2 miljoner människor på flykt på den Thailändska sidan av gränsen. En militärjunta i Burma som driver sitt eget folk till umbäranden som är svårt för oss att förstå. Burma lägger 40% av sin nationella budget på militären och 3 % på sjukvård och utbildning. Burma har inga yttre fiender. Frågan är hur länge militärjuntan ska få jaga sitt eget folk? Där har vi alla ett ansvar men inte minst gränsländer som svenskarnas turistparadis Thailand bär ett stort ansvar. Allra värst utsatta är naturligtvis barnen. De barn som finns i Thailand utan att ens finnas för de registreras ingenstans. De barn som lever sitt liv på flykt inne i Burma. De barn som tvingas att arbeta under militärens konstroll. De barn som växer upp som barnsoldater. De barn som dör innan de nått sin ett-årsdag eller fem-årsdag. Östra Burma har högsta barnadödlighet utanför Afrika. Och vi solar på stranden.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något

Jag har precis sagt godnatt till mina ungar. De sover tryggt i sina sängar omgivna av gosedjur och leksaker. Idag har de blivit hämtade på dagis och fritids av farmor och farfar. De har bakat bullar och de har lekt. De har fått bestämma kvällsmat, farmors köttfärssås och spaghetti. När jag kom hem möttes jag av glada barn med tindrande ögon. I morgon väcks vi av fåglarnas kvitter. Det är ett bra liv.

Idag nåddes vi av rapporter från andra sidan världen. Fredspristagaren Aung San Suu Kyi har fängslats. Bara ett par veckor innan hennes senaste husarrest skulle löpa ut. Hon är sjuk och många är oroliga. Militärjuntan i Burma har åter visat sin hårda regim. Många är de människor som lever i förtryck i Burma. Många är de som tvingats lämna sitt hemland. Några har kommit till oss i Sverige och Hallsberg. De berättar om hur de jagats genom djungeln. Hur gravida kvinnor tvingats föda, mitt i djungeln i tystnad, i skräck för att inte bli upptäckta. Hur barn bärs i korgar genom djungeln för att man måste ta sig fram snabbt och ljudlöst. Barn som vill springa, leka, baka bullar med farmor och farfar och sova tryggt omgivna av gosedjur och leksaker.

Kontrasterna är stora. Ibland nästan övermäktiga. Jag har idag lämnat frågor till Sveriges utrikesminister. Vilka initiativ tänker Sverige ta för att sätta press på militärregimen att släppa Aung San Suu Kyi ur fängelset? Kan det svenska EU-ordförandeskapet användas till att samla internationella aktörer för ett demokratiskt Burma?

I helgen grillade jag korv och pratade med några av de familjer från Burma som idag finns i Hallsberg. Jag kommer att fortsätta att göra det. Fortsätta att stötta dem i sin strävan att lära sig det nya svenska språket, att få ett jobb för att kunna försörja sig. Jag kommer att fortsätta lyssna till de erfarenheter och det engagemang de bär med sig. Göra vad jag kan i vardagen men också i mitt politiska arbete för att stödja dem i kampen för ett demokratiskt Burma.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. När du nattat dina barn, vad gör du då?