tisdag 29 juni 2010

Jag ska vara med och utreda hållbara försäkringar vid sjukdom

Jag kommer att finnas med i den parlamentariska kommittén om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet.

Det är en viktig utredning som berör många människors vardag och framtid och det känns stort vara en av dem som får ansvar för detta.

Men för mig känns det extra viktigt att redan nu ge några besked. Vid en rödgrön valseger kommer direktiven att skrivas om och vi kommer att välja en ny ordförande. Något annat är inte möjligt då den borgerliga regeringen tillsätter utredningen efter redan gjorda orimliga förändringar i sjukförsäkringen. Vi rödgröna går till val på att avskaffa stelbenta tidsgränser och den sista administrativa tidsgränsen, stupstocken. Vår utgångspunkt är en sjukförsäkring som både ger snabb hjälp och rehabilitering för att komma tillbaka till arbete, och ekonomisk ersättning under den tid det tar. Sjukförsäkringen ska omfatta alla, täcka inkomstbortfall och vara solidariskt finansierad. Vi kommer att bredda utredningen för att ge plats också för arbetsmarknadens parter. Vi kommer definitivt att plocka bort den obligatoriska a-kassan ur socialförsäkringsutredningen. Sedan får vi påbörja arbetet för en hållbar sjukförsäkring.

Om någon funderar på varför så vill jag dela med mig av ett samtal vid ett köksbord för några veckor sedan.

Det är Sverige i midsommartid år 2010. Återigen sätter jag mig ned för att lyssna. Återigen handlar det om människor som närmar sig eller har passerat utförsäkringsdagen i sjukförsäkringen. Oron, ilskan och vanmakten känns inpå kroppen. Vad är det som väntar? Hur kommer ekonomin att se ut? Varför kan inte den rehabilitering som man är igång med få göras klart? Varför gäller inte försäkringen när man är sjuk?

En av personerna runt bordet säger gång på gång att han vill kunna arbeta. Han vill kunna försörja sig själv och sin familj. Han säger att han aldrig trodde att en sjukdom skulle kunna förändra hans liv så mycket. Han återkommer till tiden innan han var sjuk. Hur han faktiskt tittade lite snett på dem som var sjukskrivna. Att han tänkte för sig själv att den där ser ju inte ut att vara sjuk. Han borde väl kunna jobba? Det var då. Före hans egen kamp mot sjukdom och före hans egen kamp tillbaka till arbete. Nu vet han hur svårt det är. Hur mycket han ansträngt sig. Hur många bakslag han mött. Han är fortfarande fast besluten. Det ska gå. Självklart ska han kunna jobba någon gång, åtminstone halvtid. Men nu är hans dagar slut i sjukförsäkringen. Han har nått den sista absoluta dagen. Han har insett att nu spelar det ingen roll, hur sjuk han är, vilken plan och rehabilitering han har igång. Nu är dagarna slut. Han vet inte om han orkar mer. Men måste för barnens skull. Barnen har redan fått försaka så mycket. Nu blir det ännu tuffare. Mannen framför mig ser på mig och säger:
- Detta är helt orimligt. Inte värdigt vårt Sverige.

Det är om detta valet den 19 september handlar om. Ett Sverige som fortfarande är ett bra land men som snabbt har byggts svagare. Ett Sverige med ökade klyftor och massarbetslöshet. Ett Sverige där utförsäkringarna inte är något övergående. Det är en fastställd väg som kommer att fortgå. Det är högeralliansens besked. Det är Fredrik Reinfeldts besked. Nya skattesänkningar och fler utförsäkrade. Och det berör oss alla.

1 kommentar: